Historien bakom Erbyra trädgård.
Trädgårdar som inspirerat mig till att skapa hållbara trädgårdar.
Högsäter i Värlmand.
I mitt andra hem hos min farmor och farfar fanns en alldeles underbar trädgård. De bodde i ett stort vitt hus, grusad uppfart med en rundel i mitten. På sommaren var det blommor i mitten och till jul stod utegranen där. Gruset krattade farfar med en jättekratta som han drog bakom sig. Krattan gjorde långa perfekta ränder och det där nykrattade gruset gav en speciell känsla.
Under vårdträdet, en jättestor gammal ask, drack vi sockerdricka och åt så mycket plommon, körsbär och hallon som våra magar tålde. Här såg vi ut över rabatter med stormhattar och liljor och gräsmattan var på sensommaren ett hav av förgätmigej. Och jag, jag längtade tills jag blev stor nog för att få köra åkgräsklipparen.
I efterhand har jag förstått att grönsakslandet var skattkammaren. Här odlade farmor allt och lite till. Och som många i hennes generation var hon en fena på att odla mat som räckte långt in på vintern.
I min trädgård växer idag en humle, en bit av den roten som fanns i Högsäter. Det är ingen sort som microbryggerierna jublar över, men för mig är den en del av tiden i trädgården i Högsäter.
Östra mon i värmland.
Ena halvan av min familj har ursprung från en by utanför Arvika, där min mormor och morfar drev en självförsörjande liten bondgård. När min mormor blev änka lite för tidigt så var tiden fortfarande sådan att hon tvingades göra sig av med korna, eftersom det inte ansågs rimligt att en kvinna skulle kunna sköta det där själv. Att det var hon som alltid skött om korna var samhället inte lyhört för och det sägs att det var ett tårfyllt farväl till korna den dagen de hämtades. Kvar fanns hönsen, och den enorma potatisåkern och jordgubbslandet.
Idag liksom förr är marken runtom ängar med alla de vanliga och kända ängsblommorna. Men för något år sedan, efter många års frånvaro, dök nattviolen upp igen, mycket tack vare min pappas idoga arbete med lien.
Från Östra Mon har jag en förädlad syrén som min morbror, som också var en entusiastisk trädgårdsodlare, planterade bredvid farstubron. Troligtvis helt fel för den högre växtzonen. Den är rejält svårflirtad och hemma hos mig gick den i blom först efter tio år, men nu påminner den mig om att sitta på trappen och titta ut över ängarna och guldet som glimmar i Tobyälva.